Varje torsdag kommer Leopold hem efter skolan med världens utbrott. Han gråter så fort taxidörren öppnas. Efter en natt på korttids med skola på det är allting nytt igen. En jobbig omställning. Eftersom han inte kan förutse vad som ska hända per automatik blir det en överraskning varje vecka.
Han gråter och skriker en stund och sen är han redo att titta på oss. Det blir som en känslostorm inom honom. Förhoppningsvis har han saknat oss och därför blir det övermäktigt.. Jag gissar bara, för jag får antagligen aldrig veta vad Leopold tänker..
Jag blir så glad att se honom att jag vill kramas. Men det vill oftast inte han. Tur att vi har kontaktböcker, fotobok och ipaden. Annars har vi ingen aning om vad sonen gjort de senaste dygnen. Onsdag morgon till torsdag kväll.
Jag önskar att Leopold någon gång kommer att ta till sig bildspråket och kunna kommunicera med oss. Nu gissar vi bara. Men det blir mer och mer rätt. :)
Han lär mig så mycket min son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett meddelande till mig. Jag svarar på alla frågor, stora som små :) Kram Helene