Leopolds värld är ganska begränsad. Han har få aktiviteter som intresserar honom. De har dock blivit fler det senaste året. Från att gå fram och tillbaka och klappa på våra händer till att titta i böcker och leka med sina dockor.
Det är med stor glädje jag kan se dessa framsteg. Men det ligger också mycket träning från min sida i form av upprepning och promptning bakom. Det gäller att inte ge upp fastän det känns hopplöst många gånger. Då man inte får någon respons eller samspel är det lätt att man tappar sugen..
Jag pratar med Leopold konstant. Om allt jag gör just då till hur fin och duktig han är. Bara pratar.. Jag slutar aldrig hoppas att han ska ta till sig det talade språket någon gång i livet och försöker berika hans ordförråd och förståelse så mycket jag bara kan.
Ibland finns det små korta stunder då jag får in honom helt i "min värld"... Då han går ur sin bubbla och har fullt fokus. De stunderna bär jag med min och sparar i min "lyckliga stunder bank".
När allt känns extra svårt plockar jag fram en händelse och då orkar jag fortsätta.
Därför känns det lite sorgligt att vi nu måste begränsa den utveckling som pågår att bli självständig :(
Leopold går nämligen själv i skåp och kylskåp och tar något att äta. Det är jättebra och ett stort kliv i rätt riktning..MEN då det blir en ständig upprepning av att äta är det inte bara positivt. Det är inte bra att ständigt småäta och ibland upplever jag att det stressar honom.
Så nu fick vi tips på jättebra lås till skåpen av hans mentor i skolan.
Jag trodde att han skulle bli frustrerad och ledsna miner.. Men han kom hem, gick direkt till skåpen, tittade lite förvånat på mig och gav sen upp 😳
Vi får väl se hur det går. Helt nytt är det ju inte, då skolan har likadana lås.
