torsdag 7 juli 2016

Att kunna känna tilltro

Vi är mycket beroende av att kunna lita på att alla instanser kring vår son gör sin del och på ett korrekt sätt.
Morgonen började bra trots att han vaknade halv 7 av en kissig säng.
Vi flyttade över till vår säng och där låg Leopold på min arm medan vi lyssnade på Elmo.
Sedan åt vi frukost ihop. Sällsynt att han äter på morgonen. Mysigt.

Taxin kommer varje morgon kl 10. Rutinen sitter. Han vet vad som händer. Men idag var det två personer i taxin. Chauffören och en praktikant. Jag såg på Leopold att han blev orolig. Men han satte sig på en utvald plats. Sen kom det. Han grät och skrek. Sparkade av sig skorna och slet i sin jacka. Bankade på rutan.
Jag fick lugnt öppna dörren och bälta loss honom. Lät honom få ur sig frustrationen medan jag lugnt berättade att allt är som vanligt. Mamma lovar. Du ska till Lejonkulan.
Sen fick jag säga åt chauffören att sätta sig i bilen. Och säga att tyvärr kan du inte följa med...till praktikanten. Du får stanna hos mig medan Leopold lämnas.

Så fort jag sagt det lugnade Leopold sig lite. Jag gick ur taxin och pratade glatt om att nu väntar dina kompisar på dig. Vi ses i eftermiddag. Sen stod jag en stund och pratade med praktikanten efter att de kört. Tydligen hade han arbetat i 15 år på ett gruppboende så han förstod. Det är ju bra men då kanske han kunde förutsett detta också?

Gick in och ringde fritids som berättade att allt var bra. Däremot hade det inte varit bra dagen innan då Leopold kom från övernattning på korttids.. Blöjan var dyngsur. Den var så full att den smulats sönder. Han var blöt upp på ryggen och lultade starkt av ammoniak! Den var inte bytt sedan kvällen innan 😐
De fick tvätta hela pojken direkt då han kom med taxin.
Jag ringde direkt till korttids. Det var en ny kille och en av de "gamla" som varit där. Leopolds kontaktperson tog emot mina klagomål. Detta är inte ok.
Att få sin blöja bytt är en av deras primära uppgifter. Det stod i boken att han inte velat äta frukost.. Inte så konstigt då han var nerkissad..

Idag är jag riktigt ledsen. Vad händer i framtiden då jag inte är med vid varje steg? Kan vi lita på de som har fått förtroendet att vårda vår son.
Jag kan aldrig dö. Inte ens av hög ålder. Så känns det verkligen...