Att må dåligt utan att kunna förmedla det

Leopold har förändrats mycket de senaste månaderna. Från att vara lugn och harmonisk med få sammanbrott, till att ha i stort sett dagliga sådana.

Han är förvisso i förpuberteten med allt vad det innebär. Men som förälder märker man att det inte är det enda som ligger bakom. Stress... Personalbyten... Oförutsedda händelser. Mycket ljud och intryck..

Han blir förtvivlat ledsen och då vi inte förstår blir han arg och utagerande.
Han är mycket stark och slår och kniper oss i frustration.
Det är en utmaning att sitta ner på golvet (för att inte stressa ytterligare) samtidigt som han måste ha hjälp att inte skada sig då han kastar saker. Även om vi är två i de situationerna hinner vi inte alltid med. 
Härom dagen började allt med ett uthällt glas saft.. Medan jag torkade golvet sprang Leopold och tryckte på huslarmet. Trycker han fel tjuter det fruktansvärt högt och det tar en stund innan larmbolaget ringt upp och stängt av. Det vill vi undvika! Så jag sprang fram o tillbaka. Försökte förhindra att han gick där jag torkat mm.  Då halkade han på en hal fläck och slog sig rejält i arm och fot.

Han sprang in i soffan och grät hjärtskärande. Tog sig för kroppen.
Hela min själ ville krama honom. Men jag kan inte det. Då blir det värre. Han vill inte ha kontakt då. Han började slå sig själv hårt i huvudet samtidigt som han skrek. Han tittade på mig med ögon jag aldrig glömmer. Jag försökte hålla tillbaka tårarna men det gick inte.
Efter vad som kändes som en livstid (20 min) lugnade han sig.

Vill berätta lite mer om varför vi sätter oss ner då Leopold får sammanbrott.
Han läser av vårt kroppsspråk. Upplever det som hotfullt då vi står. Tar in våra känslor och gör de till sina egna (om ni förstår vad jag menar) Därför måste vi prata lugnt och mjukt. Även om han slår oss behåller vi lugnet. Aldrig skuldbelägga eller skälla. Aldrig någonsin hålla fast ett barn i affekt!
Denna metod som jag lever efter kallas lågaffektivt bemötande. Om ni vill veta mer rekommenderar jag Bo Hejlskovs böcker.

Det är en enorm utmaning att uppfostra ett barn med  utvecklingsstörning och Autism. Dessutom utan tal.

Igår var det en lugn och harmonisk kille som kom hem. Som kunde sitta ner utan att stressa. En bra kväll för Leopold.

Vi samarbetar med skolan för att hitta en bra struktur. Varje eftermiddag är han nu i "Vita rummet". Ingen press. Madrasser och ljusslingor. Draperier att ligga och pilla på. Färre arbetsstunder. Han kan ligga i soffan en stund om han vill.

Det enda jag vill är att han må bra. Och få  känna sig glad. Det är inte vanligt längre. Vi gör vårt bästa. Men ibland räcker det inte till.