Idag var han extra trött. Fick åka vagnen ut till skoltaxin. Då han klev på började ett av de äldre barnen sjunga högt ur Emilsången. "Förgrömmande unge". Ganska högt. Han var glad och skojade med Leopold.
Leopold blev jätterädd och började gråta. Först tyst sen hysteriskt. Jag försökte trösta men då klöste han mig i ansiktet.
Jag fick backa och ställa mig utanför taxin medan Leopold fick ett utbrott.
Till slut lugnade han sig men vägrade titta på mig. Fick inte närma mig honom och ge honom den obligatoriska pussen på huvudet.
Det gör så ont. Fick se min ledsna son åka iväg. Korttids inatt.
Skrev till mentorn som ska återkoppla.
Känner mig värdelös och hjälplös i dessa situationer. Att inte kunna trösta sitt eget barn. Jag vänjer mig aldrig vid detta.
