Leopolds möte med ponnyn

Idag var det dags för Leopolds första ponnyridning 🐎

Ny miljö, nya människor och en livs levande häst :) Men han klarade det så bra. Är stolt över honom😊💕

Han fick även prova att hoppa över ett litet hinder! Spännande! 

Jag tackar skolan för ett bra initiativ. Två tillfällen kvar och  fungerar även de bra så vill jag att detta ska vara en aktivitet för honom. Tror mkt på djurens läkning, hjälp med talet och känslor. De ser inte en funktionshindrad de ser ett barn. Och känner av signaler. 

Synd att jag själv är så allergisk mot häst. Men det gick och lösa med andra kläder och förvaring i skolan. 

Leopold ville se på filmerna de tagit om och om igen ikväll. 

Jag berömde honom genom att säga vilken duktig och modig kille han är. Han blev lite generad. Han visar större känslospektrum nu. 

Att få sova en hel natt

Efter fyra nätter med en vaken Leopold vänds hela tillvaron upp och ned. Hjärnan slutar att fungera. Minsta småsak blir jättejobbig. 

Igår somnade han vid middagen 16.30. Han sover fortfarande. 14 timmar hittills. Han hade så mycket sömn att ta igen. 

Här slocknade han i min säng i måndags eftermiddag..

Idag blir det skola. Nu hoppas jag att detta var ett tillfälligt problem. 

Sömnen är grunden till allt. 

Mys i soffan igår innan han slocknade. 

När det gör för ont

Jag brukar vara stark. Se positivt på allt kring Leopold. Bekräfta, berömma, utmana honom men framför allt orka se och ge honom det han behöver konstant. älska honom villkorslöst för den han är. Är noga med att ständigt prata med honom för att stimulera språket pch samspelet. Jag blundar för verkligheten. Vill och orkar inte tänka på sanningen..på framtiden..på nutiden. Det gör för ont. 

Verkligheten bara sköljde över mig nyss, där jag satt på sängkanten och försökte få min stimmande pojke att varva ner och somna. Det gjorde så ont inom mig och jag lät det komma ut. Där satt jag och grät medan Leopold gapskrattade ömsom grät och maniskt klappade mina ömma handryggar för den 100:e gången ikväll. 

Jag satt hos honom i 2 timmar. Han var så trött men att lägga sig är ångestfyllt. Det var så tydligt att han ville berätta något för sin mamma. Något som gjorde honom ledsen och rädd. När han kom in i sovrummet bröt han ihop. Som vanligt försökte jag trösta. Men hur tröstar man någon man inte får röra vid? Eller som jag inte vet om han förstår vad jag säger? 

Just då slog det mig det jag redan vet så väl; att han alltid kommer att ha det så här. Och att jag kanske aldrig kan ge honom det han egentligen behöver. För jag vet inte vad det är. 

I den stunden kändes allting så fruktansvärt orättvist och meningslöst. Och ja...jag tyckte synd om mig själv också. Faktiskt. För jag är så in i själen trött på att vara stark och glad jämt. Det tär att aldrig kunna höja rösten, aldrig få bli arg eftersom det är meningslöst och skrämmande för Loppe. 

Och sen tyckte jag synd om Louise och Max som får dela på den tiden jag har kvar när Leopold lagt sig. Och då orkar jag oftast inte. 

Det var inte så här det skulle bli. 

Ikväll är jag inte positiv. 

Jag är mänsklig. 

Pratade med min mamma idag när jag gjorde fint på hennes grav. Önskar så att jag fått ha henne kvar. Alla behöver sin mamma-även jag. 

Var rädda om varandra och ta aldrig något eller någon för givet. Livet kan förändras så snabbt. Och sen blir det aldrig mer som förut. 

Jag älskar min fina Leopold. Jag satt kvar en stund och fann ny kraft i hans lugna andetag. Undrade om han drömmer inatt och i så fall om vad? 

Mammas och Kenneths gravplats

Mys i soffan tidigare ikväll