Det har fungerat bra i perioder. Då det kommer ny personal eller rutinerna ändras mår han dåligt.
Dock har det aldrig varit så jobbigt som det är nu.
De tre sista övernattningarna har Leopold gråtit sig till sömns. Och vid det sista tillfället hade han vaknat mitt i natten och satt sig i hallen vid ytterdörren.
Att läsa det i kontaktboken dagen efter känns i hjärtat. Det gör så ont att veta att han inte mått bra. Är det oro? Eller har han ont någonstans? Längtar han hem? Har det hänt något där som gör att han är otrygg? Det vet vi inte.
Att ha ett barn som inte kan berätta är det jobbigaste som finns. Vårt barn är i andras händer. Totalt beroende av att de gör rätt. Att de ser hans behov. Kan tyda hans små signaler.
Att inte känna sig trygg då ens barn är på korttids är ingen avlastning.
Möte ska till. Det ska rättas till. Förhoppningsvis hittar vi det som blivit fel.
I morse och de senaste tre morgnarna har han varit ledsen då skoltaxin kommit. Gråtit då med. Men han trivs i skolan. Han kanske är trött? Eller så vet han inte var taxin ska köra? Till skolan eller korttids? :(
Många samtal med hans underbara lärare har det blivit. I morse fick han slippa taxin. Mysa med mamma och slappna av. Nu är han i skolan. Jag gör honom en otjänst genom att rucka på hans rutiner. Det har jag lärt mig. Han missade några lektioner men mår bra. Det är det viktigaste!
Ikväll valde jag att låta Leopold komma hem istället, Hur mycket vi än behöver avlastningen orkar jag inte bära att min son kanske kommer att ha det likadant inatt.
Jag måste vara hans röst. Mitt älskade barn. ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett meddelande till mig. Jag svarar på alla frågor, stora som små :) Kram Helene