Leopold var ensam en stund i vårt sovrum. Kanske tio minuter. (Lång ensamtid för honom) Jag tyckte att det var lite för tyst och gick dit.
Detta mötte mig :)
Han hade rivit ned madrassen halvvägs på golvet. Åkte rutschkana ned på knäna. Och hade jätteroligt!
Sen lade han sig med kudde och täcke och pratade med fotona på väggen. 
Man ska inte underskatta honom. Detta kanske ni inte tycker är något särskilt.. Men för ett barn med Leopolds svårigheter är det stort.
Det går framåt som sagt :)
Älskade finurliga barn ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett meddelande till mig. Jag svarar på alla frågor, stora som små :) Kram Helene